Känner att jag vill dela med mig från vår fösta start i helgen. Vi startade 80 cm

På våra träningar har vi legat mest på 70 - 75 cm på grund av att jag är så höjdrädd. På de sista träningarna har jag hoppat 80 - 90 cm enstaka hinder. Cm hit och cm dit kanske låter inte så mycket men som höjdrädd ryttare så gör de det. Sista hoppträningen kändes så bra. Ett hinder var över 85 cm annars så var alla 80 cm. Jag bestämde att vi skulle starta.

 

Tävlingsdagen började inte så bra. Hade inte fått en enda blund på hela natten. På riktigt! Groggi, havsljud i öronen och sampapper i ögonen begav vi oss till stallet.

Väl där så flöt allt på och jag hade hjälp av världens bästa stallskötare som alltid stöttar mig. Jag har ingen som helst någon tävlingsvana eller tävlingsrutiner. Körde lite på hur jag gjorde när jag var ung och tävlade mycket.

 

När vi skulle rida fram så var jag lugn. Hann inte riktigt rida fram ordentligt, så mina övergångar som jag alltid gör innan hoppning blev inte av. Inte bra! Men framhoppningen gick super. Hoppning räcke!! Hoppning oxer!!  Utan problem och oj va han hoppade upp sig. Det flöt på.

 

Väl inne på banan så fick jag blackout när jag väntade på min start. Minns bara ettan sen var banan borta i huvudet. Ta de lugnt nu Jenny, den kan du!! Jag andades och började om. Den satt!!!

Ritten kändes bra på vissa hinder och andra sämre. Jag var lite spänd här och där. Klart så skulle han bajsa till nummer 2, en bom ner och sen två bommer till. En synfoni i smackningar på hindren. Jag måste verkligen sluta smacka så mycket. Något övertempo men hållbart.

Vi båda kände av nerverna så vi slutade med 12 fel men bra tid. Klart att jag blev besviken att bommar föll. Men allt de andra bra överväger. Jag vågade tävla och hade bestämt mig att hoppa 80 cm.

 

Summan av kardemumman. Att inte hoppa så länge på 80 cm så gjorde vi ett bra jobb. Tyckte inte alls att hindrena kändes höga eller att oxarna kändes breda. Oxarna var 90 cm breda. Jag hade bestämt mig, jag andades, vi kom runt hela banan och Dylan kändes lugn och verkade gilla det. Dylan har ju aldrig sett eller varit inne på en tävlinsbana förut så jag visste inte om han skulle klara av allt ute och inne på banan. Mycket att titta på, många hästar, mycke intryck och olika hinder. Dylan fixade det och jag är så sjukt stolt över han. Så mycket kärlek!! Vi slog en en klubbmedlem som har mycket tävlingsvana, så det kändes bra.

 

Mot nya mål. Vi ska träna vidare med vår fantastiska tränare. Vi har planer för några clear-rounder och en ny tävling innan 2018 slut :)